jag borde verkligen kunna prata om det. jag kommer inte ihåg speciellt mycket. jag undrar om det bara hade varit några gånger av okända människor, hade jag kommit ihåg då? hade jag vågat vara arg då?

jag gråter för det är så hemskt. för att jag var så liten och jag hade så mycket tryck. för att jag verkligen behöver prata om det, gå igenom det, men jag kan inte för skuldkänslorna trycker ihop mig gör det värre. jag vågar inte berätta om bandyklubban och fittorden och hororden. jag kan inte släppa att det inte skulle vara mitt fel.